Torsdag – trauma
På torsdagen hade vi ett gemensamt föreläsningsschema på SWEETs och det var trauma. Organisatörerna hade gjort sitt yttersta för att försöka ta delar av det omfattande ämne som trauma ändå har blivit. Jag kommer inte att beskriva föreläsningarna i detalj här utan några delar ur dagen som jag tyckte var givande. Det här är också mina personliga reflektioner av föreläsningarna.
Utvecklingen för trauma i Sverige
Centralisering och regionalisering av traumasjukvård i Sverige är ett aktuellt ämne och även om det är vanskligt att förutspå framtiden är det mycket som talar för att vi kommer röra oss mot mer hierarkiska system inom traumasjukvården. Här är vi till viss del redan nu när man flyttar “sekundärtrauman” från sjukhus utan viss specifik, ofta kírurgiska, kompetens till region- eller universitetssjukhus. Här tittar på system för att ibland gå direkt till de större sjukhusen utan att alltid stanna på det närmaste sjukhuset, som man i regel gör idag. Detta kommer sannolikt få konsekvenser för den hospitala vården på båda typer av sjukhus men också för den prehospitala vården som potentiellt kommer behöva transportera sjukare patienter längre. Inte så mycket konkret kommer ur denna del utan vi får ser vad de diskussioner som förs inom vår region kommer utmynna i.
Nya traumariktlinjer
Man har från Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag (LÖF) senaste dryga året arbetet fram nya traumalarmskriterier (http://lof.se/patientsakerhet/vara-projekt/rekommendationer-saker-trauma/). Det är en bred grupp av yrkesutövare som alla jobbar med trauma i någon form som arbetet fram riktlinjerna som redan implementerats hos oss i Linköping och nu finns inlagt i RETTS hos oss. Vi har nu dels två nivåer på traumalarm (man kan som sjukhus välja att bara ha en nivå) där man försöker skilja på hur allvarligt traumat är. Nivå 1 (allvarligast) baseras på vitalparametrar och anatomiska skador medan det lägre nivån(2) utgår från skademekanism och andra yttre faktorer. Noterbart här är att kriterierna för skademekanism är mer restriktiva jämför med tidigare och framförallt om man jämför med hur ATLS resonerar kring skademekanism. Man skall också komma ihåg att detta är en ändring för kriterierna för att dra ett traumalarm men inte en ändring för hur vi som akutläkare skall handlägga dem. Vi kommer inte stå med ett trauma-team lika ofta sannolikt och när vi inte gör det vår bedömning och triagering av skador blir ännu viktigare.
Simulering för trauma
Stora och komplexa trauman är, som tur är, ganska ovanligt i Sverige men när de väl händer är det många moment som skall fungera tillsammans och det därför viktigt att öva dessa. Vi fick en inblick i hur man gör i Manchester från Simon Carley, i Canada från James French och tips från Sandra Viggers i Danmark. Oavsett om man jobbar med mindre traumateam på länsdelssjukhus eller större traumateam på regionssjukhus är det viktigt att öva sammarbetet. I Linköping gör vi det sedan en ganska lång tid tillbaka på regelbunden basis men detta kan man sannolikt inte göra för ofta. Några nyckelpunker var:
- Träna så ofta som möjligt med så stor del av teamet som möjligt.
- Fokusera på moment med kommunikation och sammarbete. Exakt hur man sätter ett thoraxdrän eller hur man gör en intubering kan man träna bättre i andra sammanhang (momenten skall ingå men inte för att lära någon exakt hur man göra utan organisationen som krävs för att sätta ett thoraxdrän).
- Viktigt med kort geneomgång med hela teamet så fort som möjligt efteråt.
Debriefing vid trauma
Simon Carley hade en bra session om debriefing där temat var specifikt efter en större övning men principen och behovet finns varenda dag i den lärandemiljön som vi konstant jobbar i. Det föreläsningen handlade om var hur man kan hantera diskussionen efter ett lärandemoment, återkopplingen. Som Simon påpekade lär de flesta av oss att, som återkopplare, börja med något positivt, därefter något man tycker skulle kunna förbättras följt av något avslutande positivt. Det här sättet känns ganska bra som återkopplare, men gör det verkligen det som mottagare? Ett av problemen är att återkopplingen ofta sker efter “återkopplarens” villkor vilket medför att det inte alls är säkert att mottagaren är redo för den diskussionen. Simon tog upp ett annat sätt att lämna återkoppling på som han har skrivit om på en medicinsk blogg som han är med och driver. Jag kommer länka till den här dels för att inte upprepa allt som han redan skrivit mycket bättre om men också för att jag personligen uppskattar bloggen. Den väldigt korta sammanfattningen av tekniken som han förespråkar är att det är återkopplarens jobb att utforska mottagarens möjligt och förmåga att själv förstå, resonera och diskutera kring ett specifikt utbildningsmoment. Detta kräver mer från återkopplaren än att ge sin syn på momentet och kräver också betydligt mer närvaro i samtalet. Huruvida det är mycket bättre eller inte vet jag faktiskt inte men jag kommer att försöka testa att använda det framöver och jag rekommenderar er att läsa mer om det.
St: Emlyns Blog http://stemlynsblog.org/soft-skills-simulation-eusem-2016-st-emlyns/
Learning Conversation http://www.royalberkshire.nhs.uk/Downloads/resources.pdf
